Dennis A.J

Bloggen om allt och ingenting må jag förmoda! Enjoy!

Party! Typ...

Kategori: Allmänt

Åter igen ber jag om ursäkt för den tidigare inaktivitet jag drivit denna blogg med. Vet inte riktigt om man skulle kunna stämpla mig eller snarare kategorisera mig till den sk bloggindividen. Men likafan är jag en envis jävel som inte ger mig för det.

Herregud vad min vardag har vänts upp och ned på den senaste tiden, det som tidigare varit ren lycka har ersatts utav gym, och dessvärre räcker inte det. Jag har blivit en mindre avbild av stifler, alkohol och kvinnor samt en sanns gris attityd har framkommit. Inte precis vad jag räknade med för tre år sen när man var oskyldig och satt på lan. 

Jag har alltid känt avsky utav dessa festprissar som dricker alkoholhaltiga drycker och får damer i säng för nöjets skull. 
För mig har dessa alltid varit otrygga individer med dålig uppfostran. Jo eller hur är min åsikt snarare idag.

Jag har haft en brauppfostran likaväl som nästintill alla i min socialamiljö, men ändå slutar fredag och lördagskvällarna upp med att man sitter påverkad antingen inne på en toa och spyr eller så beter man sig helt enkelt inte som folk. Jag tror att dricka lagom är bäst faktiskt är det bästa knepet på en lyckad kväll. 

Jag är oftast personen som blir fullast först och har sisådär roligt av det man faktiskt minns, tyvärr. Men när jag tar mig i kragen och antingen är nykter eller har fullkontroll på mitt alkoholintag så har jag märk att det blir så himla mycket roligare. Alla saker man säger och gör kan man stå för att man sagt/gjort dagen efter utan att känna ångest eller panik. Desutom slipper man sina baksmällor från helvetet!




Nog med alkoprat.
Något som jag tänkt på och försökt fastställa en diagnos på någoy jag upplever som en psykisk ohälsa har äntligen börjat klarna upp.
Allt handlar till större del av min första kärlek, som jag uppenbarligen inte släppt. 
Ganska sjukt det där med hur man inte behöver känna varandra speciellt länge eller vara ett par utan att man börjar älska personen.
Jag känner inte den där "jag är kär" eller "jag älskar" känslan, det är snarare ett "jag saknar" scenario. När man inte har träffat personen på närmare ett år i det tillståndet när man var ett par så borde personen inte finnas i ens tankar, enligt teorin förstås. Men nu är det verkligen fastställt praktiskt att det är så, hur absurt det än kan verka. Men det största mysteriumet är hur ska jag kunna utesluta personen ur mitt liv men på sammagång sluta sakna?


Lite deeptalk, no reason sådär...
Cheer's mate!

Bildbomb från ipad under.