Kärleken kommer alltid såra, det gäller enbart att finna någon som är värd smärtan.
Kategori: Allmänt
Hej, ber om ursäkt för värdelös uppdatering.
Men jag har varit helt nere på botten, sjukdom, krossade drömmar, familje beskymmer.
Jag har alltså haft fullt upp, men nu ska jag skriva av mig lite så anonymt det bara går.
Jag har alltid haft lätt att kunna yttra mig gällande kärlek, det är bra lätt att påstå att man älskar någon.
Men för mig så uppenbarar sig alla känslor som egentligen fanns vart av att förhållandet tar slut.
Och det här med Ronja var något helt absurt annorlunda. jag fastnade på en gång för hennes leende och personlighet, hon tycktes vara perfekt.
Perfekt.. Det kan defineras på många sätt, men i mina ögon var hon perfekt, det enda problemet var att vårat förhållande var långt från perfekt.
Till slut visade det sig helt enkelt att jag var på tok för omogen och oerfaren jämnt emot vad hon är .Jag spelade även ett ''spel'' med henne, jag lät blotta min djupa sida dom första gång vi träffades, sedan lät jag min ytliga pojksida framträda som tillslut blev mitt fall.
Så vi , hon beslutade att vi helt enkelt skulle gå skilda vägar, DEN dagen jag fick hennes beslut var nog absolut en utav dom få värsta dagarna i mitt liv.
Hamnade i en total känslochock, jag skrek och grät så att varenda cell i min kropp röck och vred sig i smärtsamma kramper.
Och ärligt talat så svartna det för ögonen, varav jag vakna senare på kvällen helt kraftlös med bara tårar i ögonvrån.
Det har nu gått 1-2 veckor , jag har tappat begrepp på tid och rum, och allt är precis som samma dag.
Jag blir dagligen påmind utav Ronja, om jag är ensam hemma så ser jag henne överallt.
Alla minnen som sitter i ens hjärna , eller hjärta gnager och pinar en dagligen.
Somnar sent om nätterna med flertals uppvakningar då jag vaknar med dunkande hjärta och tåren i ögat.
Men jag ångrar inte att jag lärde känna henne, man ska aldrig ångra något som en gång gjort en lycklig.
Att veta att ens ex har gått vidare ger en alla möjliga känslor, men främst förakt och besvikelse.
Att inse det faktum att man inte längre har någon chans att återfå denna förmögenhet, kärleken igen.
Det är nog den sanna lasten som en människa inte ska behöva bära.
Jag har grymma vänner som hjälper och stöttar mig, kärlek till er.
Men det jag blir arg på det är att VARFÖR måste det alltid spelas låtar på radion som får en ledsen och att tänka på en person när man är deprimerad?!..
Jag vill inte mer
