Tänkte göra ett inlägg som är så privat och känsligt det bara kan bli, det är en sida och hemlighet som jag hållt för mig själv.
Med andra ord så vet ingen förutom dom jag valt att berätta för, förren nu (Vilket jag kommer till sen.)
Jag kan inte riktigt ta upp det här med mamma eller någon som är närastående då jag har stora problem att öppna mig muntligt i samtal. Vilket beror dock på vad ämnet är.
Jag föddes 1997, och min mamma är mamma pia medans min pappa var john, dock försvann han och inte hörde av sig efter min födelse.
Men efter ett tag fann min mor Mathias som är MIN pappa, han spelar sån otroligt stor roll och har alltid funnits där.
Men under årens lopp har jag haft mina funderingar över Vem min biologiska pappa är och hur han är, så mamma har berättat både positiva och negativa saker angående honom. Vilket fick mig att börja göra opp en bild i huvet om hur han var.
Men sen när jag var runt 9-10 så fick mamma återigen kontakt med honom, vilket hon haft under årens lopp .
och dom börja prata om hur jag ska få träffa denne okände man i mina ögon.
Men sen backa han ur , och jag stod där som ett frågetecken.
Åren gick, skrev mycket texter och brev som aldrig skickades då jag höll dom för mig själv.
Men sen fick jag lite perspektiv och en falsk bild om hur han var , återigen.
Han satt inne i två år , och jag bemötte tankar om han som om han vore en riktig bandit.
Vilket han var, dock trodde och tror jag på filosofin om att man bör få en andra chans.
Och jag gled ifrån tankarna, sen våren 2011 började jag tänka mer än någonsin på vem han egentligen var.
Då jag fick höra nya och gamla rövarhistorier angående honom gång på gång.
Och fick nog, jag ville verkligen få reda på vem han var på riktigt och bestämma mig själv.
Så jag tog och skrev ett långt meddelande över facebook till han där jag berätta om hur mina tankar kretsat osv, skrev även in mitt nummer och somna med tåren i ögat.
Minns att jag sov oroligt den natten och vakna tidigt och bara låg och tänkte , sen pep mobilen till och jag fick en relativt lång men kärleksfullt sms, även en bild på hur han ser ut, då jag var noga med att jag vill veta hur min ''biologiska far'' ser ut, detta sms fick tårarna att forsa rent sagt.
Jag minns hur glad jag var, det var verkligen ren lycka.
Från noll kontakt och 100 % osäkerhet kring denne man så fick jag äntligen ett tecken på att han ville veta av mig.
Och det var ingen liten känsla jag upplevde, dagen gick, och jag vart lite misstänksam då jag ansåg att det gick för snabbt och lite för lätt att föra en dialog med honom.
Dock så ringde han mig senare på kvällen, att bara höra rösten fick hela mig varm, prata på i någon timme och jag somnade strax därefter, jag kan nästan garantera att jag log medans jag sov då jag var gladare än jag hade vart på bra länge.
tiden gick, och det var skolavslutning, i det läget hade jag inte träffat honom än.
Men han dök upp där, och jag stod bara helt stilla.
Blicken fladdrade, och tankarna rusade kring huvet.
Samtalet började lite ringrostigt och segt måste jag medge, men sen vet jag inte riktigt vad som hände.
Helt plötsligt började vi två prata om allt möjligt och jag kände bara vänlighet och kärlek som var riktad till mig från honom. När jag skulle fara iväg så var det min och hans första och även sista kram.
Tiden gick, vi höll relationen bra och jag öppnade mig mer och mer för honom, utan vetskap utav mor eller far.
och så försvann han, han slutade höra av sig.
Då var jag inne i en period då jag inte visste vad som skedde runt om mig, jag var fysiskt närvarande dock inte psykiskt, i mina tankar var jag på en helt annan plats , en annan tid.
Sen hörde han av sig, önska god jul, gratulera på födelsedagen och förde korta men kraftfulla dialoger sins emellan.
Sen nu hade jag inte hört av denna man sen i slutet av juni 2012 och började vandra in emot min period som jag tidigare genomgick och då fick jag ett inlägg på facebook här om dagen, om hur han önskar saker vore annorlunda och önska mig lycka till i livet och fyllde det meddelandet med så mycket kärlek och värme.
En känsla som bara jag förstår, då han stod mig trots allt ganska nära.
Jag började tvivla och misstänka att han hade något problem, vilket han hade.
Jag svarade ihärdigt om hur jag inte vet hans hälsa och hur jag funderar kring saker han lovat och allt vad det innebär.
Det smset, var både kallt och rakt på.
Jag hade sån vrede emot denna man då han inte hade hört av sig medans jag försökt nå han.
så jag gjorde utlopp och medgav alla mina känslor.
Sen gick jag på träningen och då var alla tankar kring detta borta.
Men när jag skulle sova kom samvetet till en och jag började tänka kring vad jag gjort och hur hjärtekall jag var.
Den natten sov jag oroligare än jag gjort på flera år.
Och dagen efter så var jag bara nere.
2 dagar efter mitt sms, så fick mamma samtal från en kvinna som berättade att mannen som gjort inlägget inte längre var vid liv, han var död.
Hade begått självmord.
Jag var så rasande och på samma gång förkrossad.
Jag sprang ut och bara sprang och skrek, ville få ut klumpen som gnagt fast sig i bröstkorgen.
Ville få slut på smärtan.
Tror inte jag gråtit så mycket tidigare.
En bit utav min historia,en bit utav mitt liv, det var borta.
Den mannen jag talat om är min biologiske far, och en man jag är stolt över.
Jag såg han aldrig som just min pappa då Pappa mathias alltid funnits där och jag älskar han enormt.
Dock så var jag väldigt tajt med John, och han var en annan sorts fadersfigur för mig.
Bandet mellan oss är ganska svår att beskriva, det var något stort iallafall.
Hans del i mitt liv har delvis fått mig att bli den jag är idag, och fått mig att mogna och bli en bättre individ.
Jag kan endast säga att förlorad tid går inte att ta igen, men man kan skapa ny tid.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det är anledningen till varför jag vart inaktiv och bitter/ledsen.
Nu orkar jag inte med människor som leker kuratorer och frågar vad som står på och om jag är sur.
Jag vill hålla det här för mig själv och inte ha massa sympati, jag har alltid hållt saker inom mig och tänker fortsätta göra det hädanefter och bearbeta mina känslor själv.
Storslagen man i mina ögon.
